Jaa, hörrni vad skall jag säga?
Har glömt att nämna för er att min(a?) fast(rar?)er tydligen läser min blogg.
Lite mysigt sådär, jag menar nu blir det ju lite familje känsla hära.

Bara för att ganska exakt redovisa er om hur knäpp (galen??!) min släkt är, så tänkte jag väll ta och beskriva den lite för er.
Jag har totalt fyra fastrar här på åland, en farmor en farfar och en heeel drös kusiner.

För att ni riktigt skall få den där känslan av hur det är att vara med vår släkt så skall jag berätta om en väldig vanlig händelse.
Nämligen hur det är att ha kalas för någon i familjen Biskop.

För det första finns det i princip inget ställe vi kan vara på.
Vilket resulterar i totalt... kaos när alla väl anlänt.
Det finns alltid överfullt inproppat med mat i alla vrår, och då menar jag det, på bord, räck, golv och i en inte allt för säker 1,5-årings hand.

Alla pratar, men jag antar att det blir så när man sitter 30 pers runt ett bord.
Men nog är det ganska så kul att om man vänder huvudet åt vänster så hör man ett samtal om fisk rensning och om man huvudet vänder åt höger så är en konversation om moppe korts omtagningar i full gång.
Samtidigt som man lyssnar på detta så håller man ett eget samtal om hur man bäst bakar maränger med tre personer (varav två och en halv inte lyssnar)

Efter ett tag tar dock rastlösheten vid, och för att råda bot mot det så kan man eventuellt spela buzz (ett spel som man kan härja ganska mkt i) smälla ballonger, eventuellt riva ner övrig dekoration, ha sönder några glas & tallrikar, måda nån i snön (om vädret tillåter) eller varför inte försöka hålla en konversation med nån kusin (i princip omöjligt)?

Men när tårtorna serveras sänker sig ett lugn, (dock först efter att man allra helst skall få först och icke att förglömma den största tårtbiten) och alla är nöjda en stund.
Och det är nu våran äldsta medlem i familjen passar på att ta bilder, så det är bara att smila upp sig med tårta runt truten (och antagligen på kläderna) och bli fotograferad.

Vi denna tidpunkt börjar kalaset lida mot sitt slut, födelse dags barnet är nöjt och alla gäster lommar hemåt glada och belåtna.

Kanske att detta låter som kaos, och eventuellt lite jobbigt för den som är ovan.
Men är det något jag gör så är det att jag älskar våran släkt. Verkligen.

Och är det någon förmåga som jag fått från att vara en Biskop så är det att kunna lyssna på 3 olika samtal samtidigt, kunna hoppa in i ett samtal direkt och framförallt känna av olika stämningar.
♥